V.48 Skräp

Alltid så svårt så här i början. Förvirringen tar aldrig slut. Målet är för långt borta och allt känns bara rörigt. Det jag har lyckats krysta fram så här långt är att jag ska göra något med skräp. Skräp som ligger längs väg-och strandkanter. Jag tänkte att jag skulle göra om skräpbitarna till funktionella saker. Redskap till exempel. Men jag blir hemskt sugen på att göra sådan här skräpkonst också. Kolla här. Så grymt mysigt snyggt. Jag vill, jag vill! Eftersom jag alltid är så seg på att börja så har jag inte ens samlat upp något snyggt skräp. Jag ska göra det nu, så får jag se vad det leder till.

V.45 Reflektion no-space

Det jag har lärt mig är att alltid lyssna på den lilla rösten. Känslan i magen. Det är det som är sant och det är det som för en åt rätt håll. Jag hade problem med min första no-space, den såg intressant ut och den hade potential. Men det var inte den rätta platsen för mig. Det kände jag hela tiden, men jag struntade i det och körde på ändå. Tänkte att det skulle bli så knappt om tid om jag började att leta efter en ny plats. Så tiden gick, vecka efter vecka och det hela blev som en grå trög klump att jobba med. All energi och all fantasi var som bortblåst och hela uppgiften kändes meningslös och funderingar om att bara skita i den kändes lätt.

Så tre veckor innan redovisningen efter ett handledningsmöte så bröt jag ihop och stack iväg till en kompis istället. Som jag har nämnt tidigare så var det då som allt släppte. Satt och snackade lite löst med polarn min och den ena idén ledde till det andra. Tre cylindrar med naturresurser som är livsviktiga och håller på att ta slut. Då när jag väl hade fått idén klar för mig så rann det bara på. När jag gick hem från min kompis så såg jag min nya no-space. Självklart är det en övergiven parkeringsficka som mina cylindrar ska stå i. Att det sedan var en övergiven parkeringsplats som man kan ta sig till med olika kommunikationsmedel kändes självklart. Ett litet flin i magen kändes när jag kom på det. Det som förut kändes som en trist grå klump hade nu krossats och jag hade börjat att lyssna på min inre röst.

Här ser man en översikt över Jonsereds station, Jonsereds gamla fabriker, en gammal järnväg och min övergivna parkeringsplats med min ruta.

Här är en bild på min parkeringsruta. Lite svårt att se, men den är kant i kant med vattnet. Längst till höger.

Mina första tankar var ju att skapa en mötesplats för människor. Jag har inte helt gått ifrån det. Dessa tre cylindrar är ett konstverk som är en påminnelse på vad vi gör med vår planet och hur viktigt det är att förstå innebörden av våra handlingar. Dessa problem som vi har framför oss kommer i sin tur att föra samman människor. Det krävs ett samarbete förr att fixa problemen. Jag var inte helt säker på hur jag skulle framföra min redovisning. Det kändes viktigt att ha med lite fakta, för att få fram hur allvarligt det faktiskt är. Det svåra med sådant är givetvis att det inte får bli tråkigt. Först hade jag tänkt göra en film. Där det är starka bilder och chockartade siffror och spännande musik. Det hade jag nog gjort om jag hade haft mer tid. Nu hanns det inte med men jag ser det som en bra övning att stå där framme och förmedla torr fakta också.



Hela världen är ett ekosystem, ett system som vi håller på att förstöra. Vi förstör och ändrar i naturen efter våra egna behag. Vad det kommer att få för konsekvenser vet vi inte idag. Vi har inte en hel bild framför oss, ingen åtgärdningsplan klar. Utan tvärtom vi kör på och krossar allt i vår väg. Dessa cylindrar är en påminnelse och en protest för hur vi roffar åt oss av våra naturtillgångar.

Nu är detta projektet klart och det är dags för nästa. Känner mig nöjd med slutresultatet. Vet ju nu att detta bara var toppen på ett isberg. Nu följer en fördjupning av ämnet. Detta ser jag med dubbla känslor. Det kommer att bli lärorikt men ack så jobbigt det är när man måste se verkligheten i vitögat och den visar sig vara förjävlig.