V.52 Plast

I min gestaltning så har jag helt enkelt lagt till plasten i naturen. Har satt in plasten i de tropiska miljöerna. Jag har arbetat med förhållandet mellan plast och natur på olika sätt. Smutsat ner deras hem och lindat in djur och växter i den. Eller bara satt en plastflaska i samma nyans som en vacker blomma. Plasten kommer inte och förstör i bilden. Utan den är ett med blomman, den finns där och bidrar till ett uttryck i bilden. Smälter in och blir ett med naturen. Bildar en helhet tillsammans. Så som det kommer att bli ifall vi inte gör någonting. Så som det är på vissa ställen idag. Jag vill synliggöra plastens betydelse för våra framtida naturbilder. De som idag är utan skräp och plast kommer i framtiden att vara ett med naturen. Plasten finns med i dess härliga karaktär. Överallt. Det är det jag vill åt. Synliggöra plasten. 

V.50-51 Plast

Detta blogginlägget får täcka upp för två veckor. När jag hade bestämt för att det var plasten som jag skulle fördjupa mig i och göra en gestaltning av så kände jag mig färdig. Som M alltid säger har man gjort det i huvudet så är man redan färdig med det. Har alltid lyssnat på det. I det här fallet så kommer det att bli så ändå. Jag kanske har både en klar text och en klar bild om hur det kommer att se ut, men det som jag kommer att ta upp är viktiga grejer. Min gestaltning kommer kanske att vara tråkig och för självklar, men jag tror att det är så jag vill ha det den här gången. Jag är ute efter att göra det så supertydligt som jag bara kan. 

Tanken är att helt enkelt göra om fantastiska naturbilder till bilder med den egentliga verkligheten om några år. Nämligen täcka bilderna med smuts. Det får gärna se snyggt ut. Det kommer inte bli gråa trista bilder med en dystopisk framtoning utan mer tropiska färgstarka bilder med skräp. Havsfåglar och havsdjur som alla kommer att ha snärjt in sig på något sätt. Det finns redan, jag vet. Men det struntar jag i. Jag vill visa det igen. För det är egentligen ingen som ser det.

Jag har vänt ut och in på den här gestaltningen. Försökt att krysta fram den ena idén efter den andra. Den här kanske mycket simpla idén är vad jag tycker känns ok för mig. Sedan så är jag ju inte färdig, så vem vet vad slutresultatet blir. Men för just nu i alla fall.

Länk   

V.49 Plast

Ok. Nu har jag bestämt mig. Det blir plast. Frågeställningen är inte riktigt klar, men det kommer att bli något i stil med "Vad händer när plasten kommer i retur?" Något åt det hållet. Det är det som jag vill få reda på i alla fall. Så nu är jag i full gång att titta på dokumentärer igen. Man blir förbryllad. Det är så mycket fel. All denna plast i alla dess former. Helt häpnadsväckande fel. Det är nämligen så att all denna plast inte ska vara i haven. Inte alls faktiskt. Absolut inte. Men det är den. Massor. Vem gör någonting åt detta? Vem KAN göra någonting åt detta? Jag håller på att ta reda på detta nu. Ush, jag har en klump i halsen och min framtidstro är dystopisk. 

Gestaltningen kommer att ske i form av photoshop. Influerade av dessa makabra bilder. Objektet kommer att ta en mänsklig form istället. Det är så långt som jag har kommit. Känns rätt ok. Skönt att sätta igång. Kommer nog att bli tungt dock.

V.49 Skräp

Jag har släppt idén med att skapa funktionella saker med gammalt skräp. M i gruppen tyckte att jag skulle satsa mer på budskapet än på produkten. Det kändes vettigt tyckte jag, tack M. Men vad vill jag gestalta då? Hur? Vad? Varför? I helgen var jag och samlade skräp nere vid röda sten. Vilken besvikelse. Var finns allt roligt, intressant skräp? Vet inte exakt vad jag hade förväntat mig, men det ända som fanns var små intetsägande plastbitar. Vad ska jag göra med dem? Ett konstverk, en skulptur... Ja just nu är det det jag vill tror jag. Vet inte exakt hur det ska se ut. Eller vad jag vill att det ska förmedla. Har suttit och googlat en massa skräpkonst och vissa var himla läckra. Tillexempel dessa små skräpgubbar.

Mycket intressanta. Jag har en massa små metallbitar hemma som bara har legat. Har alltid velat göra någonting med dem. Just nu känns det vettigt att gå i den riktningen. Förvirringsstadiet är här för att stanna. Hoppas att mina metallbitar kan få loss mig ur detta hemska stadium. 

Har också tänkt lite på kläder. Har en hel kasse kläder hemma som bara väntar på att bli slängd. Kanske kan bilda något av dem? Det är inte bristen på material, utan på vad jag vill få sagt. Vad är det jag vill säga? Det handlar om att jag vi slänger på tok för mycket saker. Detta gör vi pga att marknaden tycker att vi ständigt ska köpa mera saker. Det går inte runt, vi får ingen välfärd ifall vi inte konsumerar. Blir inte lyckliga heller såklart. Förutom detta oändliga ekorrehjul som gör vår vardag mycket platt, grå och föder en passivitet i människan så förstör den också vår planet. Allt skräp drar sitt strå till katasrof. Har under en längre tid intresserat mig för plastens inverkan på vår natur. Det är också mest plastbitar som jag letar efter. Kanske är det det som jag ska göra? Något med plast? Oroväckande är det ju minst sagt. Titta här.

V.48 Skräp

Alltid så svårt så här i början. Förvirringen tar aldrig slut. Målet är för långt borta och allt känns bara rörigt. Det jag har lyckats krysta fram så här långt är att jag ska göra något med skräp. Skräp som ligger längs väg-och strandkanter. Jag tänkte att jag skulle göra om skräpbitarna till funktionella saker. Redskap till exempel. Men jag blir hemskt sugen på att göra sådan här skräpkonst också. Kolla här. Så grymt mysigt snyggt. Jag vill, jag vill! Eftersom jag alltid är så seg på att börja så har jag inte ens samlat upp något snyggt skräp. Jag ska göra det nu, så får jag se vad det leder till.

V.45 Reflektion no-space

Det jag har lärt mig är att alltid lyssna på den lilla rösten. Känslan i magen. Det är det som är sant och det är det som för en åt rätt håll. Jag hade problem med min första no-space, den såg intressant ut och den hade potential. Men det var inte den rätta platsen för mig. Det kände jag hela tiden, men jag struntade i det och körde på ändå. Tänkte att det skulle bli så knappt om tid om jag började att leta efter en ny plats. Så tiden gick, vecka efter vecka och det hela blev som en grå trög klump att jobba med. All energi och all fantasi var som bortblåst och hela uppgiften kändes meningslös och funderingar om att bara skita i den kändes lätt.

Så tre veckor innan redovisningen efter ett handledningsmöte så bröt jag ihop och stack iväg till en kompis istället. Som jag har nämnt tidigare så var det då som allt släppte. Satt och snackade lite löst med polarn min och den ena idén ledde till det andra. Tre cylindrar med naturresurser som är livsviktiga och håller på att ta slut. Då när jag väl hade fått idén klar för mig så rann det bara på. När jag gick hem från min kompis så såg jag min nya no-space. Självklart är det en övergiven parkeringsficka som mina cylindrar ska stå i. Att det sedan var en övergiven parkeringsplats som man kan ta sig till med olika kommunikationsmedel kändes självklart. Ett litet flin i magen kändes när jag kom på det. Det som förut kändes som en trist grå klump hade nu krossats och jag hade börjat att lyssna på min inre röst.

Här ser man en översikt över Jonsereds station, Jonsereds gamla fabriker, en gammal järnväg och min övergivna parkeringsplats med min ruta.

Här är en bild på min parkeringsruta. Lite svårt att se, men den är kant i kant med vattnet. Längst till höger.

Mina första tankar var ju att skapa en mötesplats för människor. Jag har inte helt gått ifrån det. Dessa tre cylindrar är ett konstverk som är en påminnelse på vad vi gör med vår planet och hur viktigt det är att förstå innebörden av våra handlingar. Dessa problem som vi har framför oss kommer i sin tur att föra samman människor. Det krävs ett samarbete förr att fixa problemen. Jag var inte helt säker på hur jag skulle framföra min redovisning. Det kändes viktigt att ha med lite fakta, för att få fram hur allvarligt det faktiskt är. Det svåra med sådant är givetvis att det inte får bli tråkigt. Först hade jag tänkt göra en film. Där det är starka bilder och chockartade siffror och spännande musik. Det hade jag nog gjort om jag hade haft mer tid. Nu hanns det inte med men jag ser det som en bra övning att stå där framme och förmedla torr fakta också.



Hela världen är ett ekosystem, ett system som vi håller på att förstöra. Vi förstör och ändrar i naturen efter våra egna behag. Vad det kommer att få för konsekvenser vet vi inte idag. Vi har inte en hel bild framför oss, ingen åtgärdningsplan klar. Utan tvärtom vi kör på och krossar allt i vår väg. Dessa cylindrar är en påminnelse och en protest för hur vi roffar åt oss av våra naturtillgångar.

Nu är detta projektet klart och det är dags för nästa. Känner mig nöjd med slutresultatet. Vet ju nu att detta bara var toppen på ett isberg. Nu följer en fördjupning av ämnet. Detta ser jag med dubbla känslor. Det kommer att bli lärorikt men ack så jobbigt det är när man måste se verkligheten i vitögat och den visar sig vara förjävlig.

V.44 No-space

Idag har vi haft handledning. Det fick mig att inse att jag har en hel del till att göra. Hur ska jag få fram det jag vill på ett spännande, tydligt och intressant sätt? En vecka innan redovisningen så kommer jag på att jag vill göra en film. Bra. Ush, tiden räcker inte till. Men jag ska försöka. Jag tror att det är bra att börja min redovisning på det sättet. Visa hur snett det står till med de olika naturresurserna. Risken med det är att det blir en torr fakta film. Än massa siffror som rullar förbi och att det skapar ointresse. Jag får försöka fånga upp intresset med hjälp av musik och starka bilder.

Ska titta färdigt på Flow for the love of water. Mycket skrämmande och sevärd film. Sedan är det dags att sammanfatta all fakta som jag har samlat på mig under dessa två veckor. Det är svårt att ta ut guldkorn, för allt känns viktigt. Allt hänger ihop. En utmaning. Helt klart. Här är några bilder ifrån Flow for the love of water.

V.43 No-space

Känner mig lite smått stressad. Knappt om tid. Den knappa tiden har gjort att jag bara kommer att ha tre cylindrar. Bestående av oljan, vattnet och firren. Håller på att se en massa dokumentärer och läser böcker, samtidigt som jag håller på att bli galen på photoshop. Det ska se proffsigt ut! Herregud. Jag hoppas att jag har något att visa upp överhuvudtaget.

Tanken är alltså följande. Jag ska ha tre cylindrar som ska stå i en gammal parkeringsruta. Cylindrarna ska sticka upp ur marken. De ska vara i glas så att man ser igenom dem. Det ska vara olja, vatten och fisk i cylindrarna. Som sagt så räcker inte tiden till att ha en med spannmål också, som det var tänkt från början. Men dessa tre känns ändå viktigast. På min redovisning så kommer jag att nämna kort fakta om hur vi missbrukar våra naturresurser och hur det kommer att påverka oss och naturen. Cylindrarna är ett konstverk. Jag vill väcka en tanke om ett/flera problem. På cylindrarna kommer det att stå "In emergency please breake the glas".

En dokumentär som är värd att se är Blue gold water wars. Grymt bra film. Bilden med fartyget är tagen ifrån filmen. Det är Aral Sea. Den är nästan helt borta idag. Bilden längst ner visar tydlig skillnad på vattenmängden från 1989 och 2003.

V.43 No-space

Så här ser mitt nya nospace ut. Det är en övergiven parkering vid Jonsereds station. En gammal parkeringsficka får bli platsen för mina cylindrar. Det känns rätt. Den kantiga bergväggen funkar.

Det känns lite som en härlig paradox att jag har valt den här platsen. För det första så är det en parkeringsficka som har fått en ny funktion. För det andra så kan man idag förflytta sig från platsen med hjälp av både tåg, båt och bil vilket man inte kommer att kunna när det inte finns någon olja.

V.42 No-space

Förra handledningen fick mig att inse att jag var helt fel ute. Kände mig helt vilsen och uppgiven. Redan från första början har mina tankar spretat åt alla möjliga håll. Helt utan kontroll. En djungel av lösryckta tankar som jag gick vilse i. Det kändes verkligen som att jag skulle strunta i uppgiften. Men så hände det som F kommenterade till mig, nämligen:"Låt identiteten växa fram istället för att ta ett koncept". Det hände. Av sig själv, och innan jag hade läst F kommentar. Jag kände mig som sagt sjukligt trött på uppgiften så jag bestämde mig för att koppla bort den och åka iväg till en kompis.

På vägen dit så går man förbi en gammal parkering. Aldrig sett en bil där. Vid parkeringens ena långsida så finns det en klippvägg. På ett ställe så buktar klippan ut och i kombination med asfalten så tyckte jag att platsen såg intressant ut. Tänkte inte mer på det utan gick vidare. När jag senare på kvällen förklarade min frustration för min vän så tyckte han att jag skulle göra som en brunn som det fanns olja i. Något rasslade till inuti mig. Självklart. Det är ju det jag ska göra. En cylinder som är fylld med olja, en med vatten, en med fisk och en med spannmål. Våra livsviktiga naturresurser. Frågan är kommer dessa att finnas kvar? Nej är mitt svar. Vad gör vi då? Det är två veckor kvar och jag är i början av min process kan man säga. Borde stressa mig mer men det är nu jag tycker att det börjar bli intressant. Klippväggen som jag hittade passar för det här. Det kommer att se snyggt ut. Jag har helt enkelt bojkottat den andra platsen och alla mina tama funderingar därifrån.

När jag senare på kvällen satt och funderade på detta. Så kom jag på att jag hade sett ett Kobra för länge sedan som handlade om en konstnär vid namn Roni Horn som samlade vatten ifrån glaciärerna på Island. Hon har ställt 24 cylindrar med vatten ifrån 24 glaciärer i ett gammalt bibliotek. Jag vet att jag minns att de sa att detta är inte bara ett konstverk utan en förvaring av vattnet, och att det kanske kommer att bli betydelsefullt längre fram. Detta program måste ha etsat sig fast. Helt klart en inspirationskälla till mitt projekt.

Läs gärna mer här om detta Vattenbibliotek

V.42 No-space

Jag misslyckades helt med att ringa in mitt område. Så det fick bli på det här sättet istället. Nu får ni kanske en aning om vad det är jag har valt för ställe. Funderingarna nu är alltså att göra om dessa till möjliga skärmar som ska ge rörliga bilder och möjligtvis att det ska hänga hörlurar från dem. Om man sänker de en aning. Kanske. Kanske. Vet ej!

V.41 Försenat

http://www.aicongallery.com/exhibitions/2006-05-13_ghost-transmemoir/

Jag är väldigt försenad med mitt blogginlägg. Så det får bli två stycken den här veckan. Bilden ni ser här ovan är gjord av konstnären Bose Krishnamachari. Han hade utställning i Oslo och hade då med detta verk. Jag var tyvärr inte där och kunde se det men M i min basgrupp har tipsat mig om den. Det är massor av hängande plåtburkar med tv-monitorer inuti.

Efter handledningen förra veckan var jag nog mer förvirrad än innan. När jag kom till handledningen så hade jag kommit på vad jag ville göra med platsen. Nämligen att göra den till en mötesplats. En kulturmötesplats. Kviberg har ju marknad lördag och söndag varje vecka. Dit kommer det väldigt mycket människor från olika kulturer. Eftersom det är så mycket människor ifrån olika ställen i världen som redan är på en och samma plats så tänkte jag att man kunde utnyttja det. Tanken var att med t.ex. mat, teer konst och film från dessa olika kulturer kunde samlas ihop under ett och samma tak och delges till alla.

Jag tror att min idé var allt för funktionell. Handledaren tryckte på att man kunde göra något med vissa sinnen, t.ex. ljud eller ljus. Det fick mig börja fundera lite annorlunda men det går trögt. Känner mig så fruktansvärt frustrerad, och det är inte många tankar som känns rätt. När handledningen var slut så pratade jag lite med M och L ifrån basgruppen och idéer som att använda de stora skärmarna som biodukar kom upp. Funderade på om man kunde koppla hörlurar som hängde ner från skärmarna. Antingen så kunde man kolla på samma film allihopa eller så var det olika filmer eller tv-program eller liknande i varje hörlur som då visade ställen ifrån hela världen. Som jag förstod utav Bose Krishnamachari verk så är det något liknande. Nu är det nog dags för mig att avancera i den här uppgiften, jag har bara skjutit den framför mig. Jag ska nu sätta mig och göra en modell av min bestämda plats. Jag har dessutom fått reda på vad det är för plank. Det är från gamla skjutbanor. Där de stod och träningssköt.

V. 40 No-space

Citynaturen from Z LQ on Vimeo.

Här är ett litet klipp från svt som handlar om hur naturen nyttjar no-spaces. Hela den dokumentären är trevlig att titta på. Hon som talar låter lite sävlig men den är helt ok. Enligt denna dokumentär då så behövs dessa områden. Det är en fristad för djur och växter, eftersom de får vara ifred där. Tycker det låter trivsamt. Då kanske vi inte ska ta bort dem?

Det är det som är det kluriga i den här uppgiften. Dessa platser finns där för en anledning. Om det är lite större platser så beror det antagligen på att ingen vågar att bygga någonting där. Platsen ligger för off för att folk ska orka ta sig dit. Vilket kommer att innebära att de som har lagt pengar på bygget är rädda att inte tjäna något på det. Är det en mindre yta så är det kanske bara något som har blivit över eller kommit i kläm. Vem har lust att bygga något där? Jag tycker inte att den här uppgiften är den lättaste direkt... svår, svår, svår. Minst sagt en utmaning.

Vi hade handledning 30/9. Mina misstankar om att min plats med graffiti inte var helt rätt, var rätt... tror jag. Har bestämt mig för att ha den platsen men att strunta i området där det är mest graffiti. Det får bli antingen de två största planken, dit ingen når upp. Eller så får det bli det lilla cementskjulet, med fågelboet i. Just nu lutar det åt att det blir planken. Tänker att de är som två väggar till en låda eller ett hus eller något liknande. Har inte kommit längre än så i tankarna.

Det som är min plan att göra tills nästa vecka är steg ett, att gå till regementet och söka efter lite fakta om stället, kanske de kan hjälpa mig och säga vad det är för plank. Det känns som att det är en gammal träningsbana. Även om de två största är ofantligt stora. Steg två att jag ska ringa in min yta. Frågan är hur? Tror jag tar ett enkelt hederligt snöre. Inte konstra. Steg tre i min plan är att tänka ut VAD MAN SKA GÖRA MED PLATSEN??? Steg tre känns hiskeligt långt härifrån. Hoppas verkligen att det kommer att ljusna tills nästa handledningsmöte.

V. 39 No-space

Dockhuset

Mycket intressant sida. Handlar om bortglömda och övergivna platser. Den här bilden är tagen ifrån ett övergivet hus som någon har hängt upp ett par dockor i. Sjukt obehagligt!! Jag fick rysningar i hela kroppen när jag tittade på dem. Ush!!

No-space uppgiften börjar bli spännande. Man springer på så mycket olika sidor och platser. Jag började i utkanten av Gamlestadstorget nu i helgen. Där är det fullt av No-spaces längs hela älven ända fram till Gullbergshamnen. Hittade dock ingen som tilltalade mig särskilt mycket tyvärr. Det svåra tycker jag är att hitta på vad man ska göra med platsen. Har ingen aning. Ett konstverk eller en cirkus, en bondgård eller en flygplats??? Jag tycker faktiskt att det tar emot lite att bygga upp något på dessa platser. Jag vet att det inte ska göras i fysisk form men ändå. Jag tycker de är spännande så som de är.

Jag var ute med kameran idag 24/9 och hittade en hemskt spännande plats precis vid kanten av regementsområdet i Kviberg. Jag har sett dessa träplank förut och alltid undrat vad det har varit till för. Reklamskyltar? Ska försöka lista ut detta om jag går vidare med denna plats som en No-space.



Det visade sig att området var fullt av liknande träplank i olika storlekar och höjder. Vet heller inte om det räknas som ett No-space. Det verkar vara rätt mycket aktivitet här!



Två övergivna båtar och massa annat bråte fanns även där.

Även ett litet cementhus. Båtförråd? Det var ett väldigt konstigt litet hus iaf. Men en fågel hade fattat tycke och bott där.



Träden runt omkring hade alla möjliga olika färger. Såg skitsnyggt ut!! Ja det var en spännande plats som sagt. Men frågan är ju om det räknas som en No-space? Jag ska titta vidare i helgen på andra ställen så får jag se om jag hittar något bättre.

V.21 Konflikt-slut

en livsfarlig ledning i en skyddad biotop

V.21Konflikt-utredd

Jag är nästan färdig. Jag gjorde det. Jag ska dra dem sista pensel dragen imorgon. Är ganska trött på den. Fast på ett behagligt sätt. Det känns som om jag håller på att avsluta en bok. Runda av. Knyta ihop säcken. Få alla bitar på plats. Jag gjorde det. Härligt.

Så vad är nu detta verk? Det började som sagt med att jag ville testa mina kunskaper i mitt eget måleri. Kan jag måla? Kan jag måla olja? Kan jag måla stort? Hur blir det när jag måste vara i skolan hela tiden för att få min uppgift färdig? Är det lärare jag vill bli? I så fall kanske jag måste kunna tekniker? Eller inte? Massa frågor. Massa konflikter. Jag har fått en del svar. Resultatet blev en tavla. Och lusten till fler har infunnit sig.

Jag känner att jag har lyckats med min uppgift. Jag började i en brant uppförsbacke. Det var jag själv som satte mig i den situationen. Jag känner mig lite lättare nu. Nära målet. Hade jag fått bestämma så hade jag velat vara i detta hela tiden. Jag älskar hur mycket man utvecklar sig själv under sådana här processer. Det känns inte fel att bli lärare. Men det känns för jävla rätt att måla.

V.20 Konflikt-reflektion

Den här veckan har varit seg. Vad är det jag vill skapa? Vad är det jag vill visa? Vad är det jag vill att betraktaren ska se? Jag tror att jag har låst mig lite vid att utställningen börjar närma sig. Hela veckan så har det känts som om vissa delar på tavlan MÅSTE vara klara. Det har provocerat mig. Det fick mig att måla över det mesta i högra hörnet.

Det som känns tråkigt just nu är att det som jag har framför mig är att ta beslut i olika tekniska frågor. Saker som jag måste ta ställning till för att tavlan ska kunna få en helhet. En symmetri. Ingenting får sticka ut mer en något annat om inte just det är tanken. Jag var så nära att börja såga isär den till små tavlor. Men det kändes för lätt. Det hade varit ett misslyckande. Nu får jag leva i den här motgången. Även om det innebär att jag behöver döda både en och två darlings.

V.19 Konflikt-bildprocess

Är inne på växtlighet. Organismer. Bilder på organiska former och mönster börjar ta form i mitt huvud. I och med detta får jag fatt i mitt problem. Jag börjar förstå att det jag målar måste betyda något. Det måste vara starka känslor och funderingar som får mig att känna. Att jag har listat ut det gör att jag förstår varför jag målar. Kan tyckas som det mest självklara i världen. Jag inser att jag egentligen har vetat det hela tiden. Men nu har jag fått starka och tydliga konturer på det. Vilket får mig att andas lättare. Jag kan luta mig mot det och nu gå vidare och utforska det ur en helt annan dimension.

I och med detta så börjar jag leta efter låttexter, citat eller bara fina ord. Det som jag fastnar för är "En livsfarlig ledning i en skyddad biotop". Det kommer ifrån när jag och min pojkvän cyklade hem till honom en solig eftermiddag. Vi cyklar förbi en damm med lummig växtlighet. Skylten som står bredvid har texten "Skyddad biotop". Tvärs över den lilla dammen och mellan alla grenar så hänger en elledning. Ledningen har släppt, så den ligger nästan i den lilla dammen. Vi ser detta båda två och påpekar det. När vi cyklar därifrån så säger min pojkvän: "En livsfarlig ledning i en skyddad biotop". Den klingar rätt, och för mig så betyder den så mycket. Den är tacksam att ha som en mening att leka med. Vilket jag nu gör.

En bit av tavlans högra sida. Symbol? Människa? Foster? Eller allting. Just nu känns det som att jag kommer att måla över den helt. Räcker nog att jag vet att den finns där i bakgrunden. Den är färdig tror jag. Eller inte tillräckligt stark.


Första pensel dragen. Tavlan till höger är den som jag började att måla utan utredda tankar och utan handledning eller gruppsamtal. Bara färg och konturer av människor som är allt för svaga för att påverka eller kunna föra mig framåt. Det kändes fel och meningslöst. Jag struntade i den och bestämde mig för att börja på något helt nytt. Det kändes helt rätt men skrämmande. Var detta ett val som jag gjorde för att fly? Är det så jag brukar göra? Ja det är det. Men den här gången ångrar jag inte mitt val. Det valet trängde även in mig i ett hörn. Jag kunde inte göra samma sak igen. Nu var jag tvungen att fortsätta.

Det jag har påbörjat på den vänstra tavlan är konflikten som jag har med mig själv som lärare och mitt måleri. Alla ansikten och mina valda färger är olika uttryck och känslor i allt som jag känner angående detta.

För V. 18 Konflikt-reflektion

Fattar inte att det är så svårt att sätta sig ner och reflektera lite på vad det är man håller på med? Vetskapen av att det är otroligt nödvändigt och väldigt givande i längden borde få en att sätta fart. Men nej, nej. Jag tänker på det hela tiden men någonting gör att jag inte sätter mig ner och skriver. Fortfarande trögt alltså.

Jag har funderat fram och tillbaka och jag känner att mitt motiv måste ha mer mening än vad det nu har. Jag måste veta vad det är jag skapar. Vad det är jag vill få fram. Har testat några olika meningar som jag tycker om. För att sätta lite fart på tankarna. De har mest cirklat omkring och jag har snuddat vid deras budskap med penseln vid ett fåtal tillfällen. Men jag hade velat ha något starkt och meningsfullt. Kanske kan jag skapa något mera betydelsefullt motiv som handlar om konflikt. Fast då blir det två stycken konfliktgestaltningar. Så går mina tankar just nu. Men det behövs att det skapas en starkare känsla för mitt skapande. Jag kan försöka gestalta svårigheterna som jag har med mitt måleri genom mitt måleri. Så att det blir som en metakonflikt. Lite för rörigt kanske.

Ja, jag är inte så mycket klokare efter de här orden. Men min uppgift den här veckan är att hitta något motiv som lockar mer än hittills. Att ha listat ut det känns ganska ok. Jag kan inte skriva kommentarer på era bloggar klasskamrater. Den säger att jag har fel lösenord. Ska undersöka saken lite noggrannare. Syns på frukosten på måndag!

För V. 17 Konflikt-reflektion

Förvirrad. Arg. Frustrerad. Förvirrad. Arg. Frustrerad. Det är ungefär de orden som snurrar omkring i mitt huvud och i min kropp just nu. Jag är åter igen sen med bloggen. Det stressar. Man måste skriva ner reflektion under processens gång. Fy fan! Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte ha med den här processen att göra. Jag vill hoppa av och inte försöka.

Ok. men nu kan jag inte göra det. Så varför är det så jävla jobbigt? Jag vet inte. Jag tror att det handlar om att jag verkligen ska upptäcka att jag inte kan måla. Att jag inte behärskar att få ut mina känslor i form och färg. Att sättet jag målar på är för banalt. För simpelt. För tråkigt. Inte för betraktaren utan för mig själv.

Min konflikt som jag ska gestalta är mitt måleri. Mitt förhållande till måleri. Konflikterna som jag har inom mig själv. Den sidan hos mig som vill bli lärare och den andra sidan som bara vill hålla på med mitt skapande. Den sidan som vill hålla på med måleriet har också gjort sig en konstig illusion om hur mycket den gör. Jag tecknar alltid i tusch. Det är alltid bara skisser som är tänkta att bli oljemålningar. Problemet är bara att det blir de inte. Därför krävs det att jag utmanar mig själv för att se om jag behärskar det. Konflikten är min bild av vad jag gör och hur det egentligen är. En annan konflikt som handlar om måleriet är hur mycket jag tror på mig själv som en lärare. Att använda bilden som ett kommunikationsmedel svar JA, men att använda mina kunskaper till elever som ska lära sig tekniker svar NEJ. Hur mycket är jag skyldig att lära mig?

Jag ville därför utmana mig till max att verkligen sätta mig in i oljans värld. Dels för att skaffa mig så mycket teknisk kunskap som jag bara hinner på fem veckor och dels för att verkligen se åt vilket håll som jag bär hän när jag pressar mig själv i dessa veckor.

Såg fram emot att bara stå och måla. Så fruktansvärt naivt. Det är så jobbigt. Jag vill inte misslyckas. Vad ska jag göra då? Nu har vi handledning imorgon. Kanske känns det bättre. Kanske inte. Herre gud jag har nog aldrig varit så splittrad. Brukar verkligen tycka att det är roligt och fridfullt att måla. Det kan vara att målningen är för stor. Och att jag inte vet vad jag ska göra med all yta. Men jag tror att det handlar om att jag tycker att det är viktigt att mina känslor syns. Det är kanske det jag ska klura på. Hur jag exakt får fram det som jag vill ska synas. Men vad vill jag ska synas? Ska jag bara ta en känsla eller en mening och ge mig på att gestalta det. Eller ska jag gestalta den här frustrationen som jag har nu? Tåls att tänkas på. Jag är ju inne på att gestalta det i en form av olika händelser på samma tavla. Typ som en serie. Så det är så jag har börjat. Jag ska tänka över mina förvirrade tankar och lyfta dem imorgon på handledningen. Tack och lov för basgrupp och lärare.

V. 16 Konflikt-reflektion

Jag var inte säker på om man fick lägga ut bilder på serien som vi hade redovisning på. Men vi har pratat tidigare i klassen om att lägga ut intagningsproverna. Tänkte att de kan passa i detta inlägg. Och även sluta min cirkel. Lite grann.

Att illustrera en konflikt i serieform. Uppgiften har givit mig så oerhört mycket. Jag känner att jag fortfarande är i den och att mina tankar kommer att användas in i vår nuvarande uppgift. Eftersom distansen inte är välkommen än så kommer det att bli lite svårt att uttrycka min reflektion på ett sakligt och tydligt sätt. Jag ska göra mitt bästa.

Den enda gången som jag har arbetat på liknande sätt är när vi fick uppgiften att måla serier till våra intagningsprov. Minns känslan som jag fick av den uppgiften. Fick tillbaka den nu den här gången. Det är precis som Mattias uttryckte det, berätta- inte beskriva. Varje bild måste förmedla en känsla, snabbt bilda en förståelse för betraktaren. Föra betraktaren vidare genom skapade karaktärer som har fått till uppgift att förmedla känslor och information. Gillade att det skapades ofrånkomliga begränsningar i det sättet att arbeta. En bild måste ge något. Förmedla något. Då gäller det att hitta det och konsentrera sig på det. Inget annat. Den här gången var det konflikt.

Under min VFU så satt jag redo med papper och penna och antecknade frenetiskt varje konflikt. Liten som stor. Det var ingen av de som jag använde mig av. Ingen av dem kändes rätt. Kändes för platta. För enkla för att kunna stå för sig själva. Det var inte en gestaltning på dem som skulle ta bort den malande känslan som jag hade i magen.

Försökte lista ut varför jag inte kunde nöja mig med att illustrera en av alla tusen som jag hade antecknat. Men jag återkom hela tiden till mig själv och min roll som lärare. Det kändes difust. Jag försökte bena upp problemen för mig. Det kändes bra att omvandla mina känslor, tankar och funderingar i små roliga seriefigurskaraktärer. Distansen var omedelbar i de flesta fall, så fort bilden var tecknad. Kändes självklart. Lyckat. Jag hade många konflikter som snurrade runt och jag insåg att de var sammanflätade med varandra. Kändes nödvändigt att ta med alla i min illustration. Det svåra var att binda ihop säcken. Inser att det är för att jag inte är färdig. Utan att det är här den börjar... iallafall vissa delar av den.

Känner mig som sagt osammanhägande och rörig i mina tankar och i mitt blogginlägg. Men jag har bestämmt mig för att bena upp det som jag inte har fått klarhet i än. Konflikten som jag kommer att arbeta med nu kommer nog med största sannolikhet handla om mig... men man vet aldrig förstårs.

V.3 Interaktiv gestaltning-reflektion

Har redovisat vår interaktiva gestaltning. Processen borde vara klar, finito. Den är bara påbörjad. För min egen del, så har jag nog bara skrapat lite på ytan. Vår grupp, basgrupp 1, pratade redan från början om att animera en film. Intresset att testa på det var starkt ifrån allas håll.

De första mötena så dök tankar om kontraster, upprepningar, mönster, syka och jobbigt upp. Vi hade tankar om att ha symboler och tecken i ett kalejdoskop. Idén släpptes och gruppen kom in på barnbok, med bilder och text som sedan utvecklades till en feberdröm med musik. Våra första oklara tankar och idéer hade möjlighet att ta form i vår nu tänkta feberdröm. En för mig ganska okomplicerad process att gå från de första tankarna till att bestämma oss för temat med filmen. Det hör till att jag missade två viktiga möten med gruppen. På grund av det, så tror jag att jag skapade en annorlunda utgångspunkt till min delaktighet och roll i processen.

När jag kom in i filmens process så fanns det för mig en klar bild av vad som förväntades av filmen och vad som förväntades av mig. Själv har jag aldrig någonsin animerat något och såg fram emot det. Mitt första försök var med legobitarna (bilden ovan), som skulle ha olika längder och röra sig upp och ner. Efter mitt och Åsas samarbete, med korttagning och legobyggande så körde vi in det i datorn. Simsalabim så var det en kort animeringsfilm. Enkelt, kul och en ny väg för möjligheter öppnades.

Vi körde på, och använde oss av Åsas stora lekrum med roliga leksaker. Tog bilder från nätet. Använde oss av min webcam, som kunde ta extrema närbilder, vilket gav en kontrast till alla leksakerna. Det var kul och lärorikt. Vi klippte in efter hand och frågorna som man hela tiden var tvungen att ta ställning till var om klippen var för långa, för tråkiga, för korta, för jobbiga osv. Helt enkelt var drar man gränsen?

Tyckte att det var en behaglig grupp att samarbeta med. Inga större konflikter under arbetets gång. Men jag kunde känna att det fanns en konflikt i vårt budskap. Eftersom alla ville testa att animera så blev det en självklarhet, och något som vi gemensamt utgick ifrån. Men vad ville vi egentligen med vår film? Vi skapade ju ingen handling, den hade inget dolt budskap. Det vi var efter var ju upprepningar av nonsens, men eftersom vår önskan att lära oss att animera hade tagit överhand så var det nog det som syntes mer än att vi lyckades skapa den sykande känslan.

Jag är inte säker på min slutsats, som sagt så har jag ännu inte lämnat processen utan befinner mig fortfarande inuti den. Men det som jag tycker har varit det mest intressanta är nog att åter igen inse människans behov av att skapa mening i meningslösheten. Vår basgrupp pratade om det och Mathias nämnde det på redovisningen också att man vill läsa något i alla bilderna som flimmrar förbi i vår film. Skapa en historia. Det fanns inte denna gång, men min nya kunskap har fått mig att börja att drömma om att en dag göra en animerad film med mening.

V. 3 Fem bilder-reflektion

Det här är den första bilden i gränsboken. Det var då jag lekte med mönster och former, när jag satte upp regler för mig själv som jag var tvungen att följa. Jag hittade den här bilden i en fototidning och har länge undrat vad den ska användas till. Har alltid tyckt om den. Rörelse med ro. När vi fick gränsboken klistrade jag in den och min första röda pärla. Hela bilden uppfylls av gränser så den behöver man kanske inte säga så mycket mer om. Men när jag hade klistrat in den så krävde den vita ytan något mer av mig, och eftersom det redan fanns ett mönster i min urklippta bild så var jag helt enkelt tvungen att följa bildens regler.

Den här bilden ritade jag när jag kom hem från en helt vanlig dag. Inget speciellt alls. Det var inte så att jag blev mer irriterad just den dagen för att folk trängde sig på spårvagnen innan jag hade hunnit att gå av. Eller att folk spelade extra hög musik ur sina mobiltelefoner med taskiga högtalare. Eller att barnen skrek mer än vanligt och hoppade runt med leriga skor på sätena och kladdade lite snor på fönsterna. Det var inte ens en med stinkande andedräkt som kom fram till mig och ångade ut en det ena och en det andra när man precis har fäst sin spårvagnsblick ut genom fönstret för att stirra sig hemåt. Det var bara en helt vanlig dag. Jag åkte spårvagn. Kom hem och kände för att måla en spårvagn.

Den här bilden ritade jag av från tidningen National Geographic från 1982, när jag och min pojkvän hade suttit på sjukhuset i ca åtta timmar. På grund av hans ansiktsförlamning. Jag vet inte vad artikeln handlade om, men det var ett barn som var soldat. Miserabel artikel, miserabel dag. Finns olika dimensioner av misär. När den inte är fullkomlig kan det fortfarande födas något ur den, uppenbarligen.

Ett ansikte. Detta är ett ansikte bland tusen andra ansikten jag målar. Hade inte spelat någon roll om jag tog detta eller något helt annat. Förutom att detta har ett uttryck. Det vill något, det har något, det finns något, det lever något i uttrycket. Så kanske var det därför jag tog det.


Tar man bort ytan ser det inte ut att finnas något under. Det är stelt och uttryckslöst. Håller strukturen ihop ansiktet eller håller det på att förfalla. Vet inte. Men former har kunnat ta plats med hjälp av struktur. Om former kan bildas måste det finnas något under.

Jag valde just de här fem bilderna på grund utav att jag tycker om de mest. Mönsterbilden får symbolisera den första delen av min bok. Spårvagnsbilden får symbolisera den andra delen i min bok, då något släppte. Jag var ur regler och bestämmelser. Krigsbarnet väckte känslor som fanns kvar en stund. Uttrycksansiktet ville något. Trådansiktet är jag inte klar med.