Har redovisat vår interaktiva gestaltning. Processen borde vara klar, finito. Den är bara påbörjad. För min egen del, så har jag nog bara skrapat lite på ytan. Vår grupp, basgrupp 1, pratade redan från början om att animera en film. Intresset att testa på det var starkt ifrån allas håll.
De första mötena så dök tankar om kontraster, upprepningar, mönster, syka och jobbigt upp. Vi hade tankar om att ha symboler och tecken i ett kalejdoskop. Idén släpptes och gruppen kom in på barnbok, med bilder och text som sedan utvecklades till en feberdröm med musik. Våra första oklara tankar och idéer hade möjlighet att ta form i vår nu tänkta feberdröm. En för mig ganska okomplicerad process att gå från de första tankarna till att bestämma oss för temat med filmen. Det hör till att jag missade två viktiga möten med gruppen. På grund av det, så tror jag att jag skapade en annorlunda utgångspunkt till min delaktighet och roll i processen.
När jag kom in i filmens process så fanns det för mig en klar bild av vad som förväntades av filmen och vad som förväntades av mig. Själv har jag aldrig någonsin animerat något och såg fram emot det. Mitt första försök var med legobitarna (bilden ovan), som skulle ha olika längder och röra sig upp och ner. Efter mitt och Åsas samarbete, med korttagning och legobyggande så körde vi in det i datorn. Simsalabim så var det en kort animeringsfilm. Enkelt, kul och en ny väg för möjligheter öppnades.
Vi körde på, och använde oss av Åsas stora lekrum med roliga leksaker. Tog bilder från nätet. Använde oss av min webcam, som kunde ta extrema närbilder, vilket gav en kontrast till alla leksakerna. Det var kul och lärorikt. Vi klippte in efter hand och frågorna som man hela tiden var tvungen att ta ställning till var om klippen var för långa, för tråkiga, för korta, för jobbiga osv. Helt enkelt var drar man gränsen?
Tyckte att det var en behaglig grupp att samarbeta med. Inga större konflikter under arbetets gång. Men jag kunde känna att det fanns en konflikt i vårt budskap. Eftersom alla ville testa att animera så blev det en självklarhet, och något som vi gemensamt utgick ifrån. Men vad ville vi egentligen med vår film? Vi skapade ju ingen handling, den hade inget dolt budskap. Det vi var efter var ju upprepningar av nonsens, men eftersom vår önskan att lära oss att animera hade tagit överhand så var det nog det som syntes mer än att vi lyckades skapa den sykande känslan.
Jag är inte säker på min slutsats, som sagt så har jag ännu inte lämnat processen utan befinner mig fortfarande inuti den. Men det som jag tycker har varit det mest intressanta är nog att åter igen inse människans behov av att skapa mening i meningslösheten. Vår basgrupp pratade om det och Mathias nämnde det på redovisningen också att man vill läsa något i alla bilderna som flimmrar förbi i vår film. Skapa en historia. Det fanns inte denna gång, men min nya kunskap har fått mig att börja att drömma om att en dag göra en animerad film med mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar