Gränsboken. Den har man fått ett speciellt förhållande till. Denna gränsboksbild använde jag första gången i min blogg i september och det var mitt första blogg inlägg. Detta är definitivt inte mitt sista blogg inlägg, men det är dags att knyta ihop säcken för gränsboken.
Vi ska välja ut fem stycken bilder från hela boken. Svår sak att göra. Mina tankar från början när det gällde gränser, var att sätta upp regler för sig själv som gjorde att uttrycket blev tvunget att begränsa sig självt. Min önskan från början var att slå ett stort hål igenom hela boken. Fick lite olika idéer om hur jag kunde gå till väga, men jag kände att om det inte skulle bli ett perfekt hål så fick jag strunta i det. Jag var ivrig att sätta igång också.
Så istället för ett hål så fick det bli en röd pärla istället, som jag satte i mitten av varje sida. Först hade jag tänkt att jag var tvungen att förhålla mig till den i varje bild. Men den tanken sprack redan på första bilden, så det fick vara. Den är bara där, som en röd tråd genom hela boken, som Katti uttryckte det.
De här tankarna präglade min första del av boken. Jag hade många sidor kvar efter att vi hade lämnat in den och fått kommentarer om den. Efteråt så hände två saker. Jag vågade teckna. jag vågade att lita på mig själv och mitt uttryck. Har aldrig haft problem med det innan, men den här gränsboken hade på något sätt fått mig att börja tvivla och jag kände mig vilsen i mina tankar.
Den andra saken var att min pojkvän råkade ut för en förlamning i halva ansiktet. Viruset efter en förkylning hade satt sig på nerverna. Det har gått en och en halv vecka och förlamningen är fortfarande kvar. Detta har naturligtvis påverkat honom väldigt mycket, som i sin tur påverkar mig. Det naturligaste var att börja att teckna och måla ner sina känslor om det. Är man ytlig när man säger att utseende spelar roll? När ytan inte spelar någon roll alls utan är helt stilla så begränsas förståelsen för varandra. Man pratar mer med ansiktet än med ord. Jag hade många sidor kvar i min bok när detta hände och jag fyllde upp de.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Konstigt när man märker att nåt man inte trodde hade betydelse blir så tydligt att d har d... Inte alls konstigt att du fyllde upp boken med teckningar om det tycker jag!
Skicka en kommentar