V.3 Interaktiv gestaltning-reflektion

Har redovisat vår interaktiva gestaltning. Processen borde vara klar, finito. Den är bara påbörjad. För min egen del, så har jag nog bara skrapat lite på ytan. Vår grupp, basgrupp 1, pratade redan från början om att animera en film. Intresset att testa på det var starkt ifrån allas håll.

De första mötena så dök tankar om kontraster, upprepningar, mönster, syka och jobbigt upp. Vi hade tankar om att ha symboler och tecken i ett kalejdoskop. Idén släpptes och gruppen kom in på barnbok, med bilder och text som sedan utvecklades till en feberdröm med musik. Våra första oklara tankar och idéer hade möjlighet att ta form i vår nu tänkta feberdröm. En för mig ganska okomplicerad process att gå från de första tankarna till att bestämma oss för temat med filmen. Det hör till att jag missade två viktiga möten med gruppen. På grund av det, så tror jag att jag skapade en annorlunda utgångspunkt till min delaktighet och roll i processen.

När jag kom in i filmens process så fanns det för mig en klar bild av vad som förväntades av filmen och vad som förväntades av mig. Själv har jag aldrig någonsin animerat något och såg fram emot det. Mitt första försök var med legobitarna (bilden ovan), som skulle ha olika längder och röra sig upp och ner. Efter mitt och Åsas samarbete, med korttagning och legobyggande så körde vi in det i datorn. Simsalabim så var det en kort animeringsfilm. Enkelt, kul och en ny väg för möjligheter öppnades.

Vi körde på, och använde oss av Åsas stora lekrum med roliga leksaker. Tog bilder från nätet. Använde oss av min webcam, som kunde ta extrema närbilder, vilket gav en kontrast till alla leksakerna. Det var kul och lärorikt. Vi klippte in efter hand och frågorna som man hela tiden var tvungen att ta ställning till var om klippen var för långa, för tråkiga, för korta, för jobbiga osv. Helt enkelt var drar man gränsen?

Tyckte att det var en behaglig grupp att samarbeta med. Inga större konflikter under arbetets gång. Men jag kunde känna att det fanns en konflikt i vårt budskap. Eftersom alla ville testa att animera så blev det en självklarhet, och något som vi gemensamt utgick ifrån. Men vad ville vi egentligen med vår film? Vi skapade ju ingen handling, den hade inget dolt budskap. Det vi var efter var ju upprepningar av nonsens, men eftersom vår önskan att lära oss att animera hade tagit överhand så var det nog det som syntes mer än att vi lyckades skapa den sykande känslan.

Jag är inte säker på min slutsats, som sagt så har jag ännu inte lämnat processen utan befinner mig fortfarande inuti den. Men det som jag tycker har varit det mest intressanta är nog att åter igen inse människans behov av att skapa mening i meningslösheten. Vår basgrupp pratade om det och Mathias nämnde det på redovisningen också att man vill läsa något i alla bilderna som flimmrar förbi i vår film. Skapa en historia. Det fanns inte denna gång, men min nya kunskap har fått mig att börja att drömma om att en dag göra en animerad film med mening.

V. 3 Fem bilder-reflektion

Det här är den första bilden i gränsboken. Det var då jag lekte med mönster och former, när jag satte upp regler för mig själv som jag var tvungen att följa. Jag hittade den här bilden i en fototidning och har länge undrat vad den ska användas till. Har alltid tyckt om den. Rörelse med ro. När vi fick gränsboken klistrade jag in den och min första röda pärla. Hela bilden uppfylls av gränser så den behöver man kanske inte säga så mycket mer om. Men när jag hade klistrat in den så krävde den vita ytan något mer av mig, och eftersom det redan fanns ett mönster i min urklippta bild så var jag helt enkelt tvungen att följa bildens regler.

Den här bilden ritade jag när jag kom hem från en helt vanlig dag. Inget speciellt alls. Det var inte så att jag blev mer irriterad just den dagen för att folk trängde sig på spårvagnen innan jag hade hunnit att gå av. Eller att folk spelade extra hög musik ur sina mobiltelefoner med taskiga högtalare. Eller att barnen skrek mer än vanligt och hoppade runt med leriga skor på sätena och kladdade lite snor på fönsterna. Det var inte ens en med stinkande andedräkt som kom fram till mig och ångade ut en det ena och en det andra när man precis har fäst sin spårvagnsblick ut genom fönstret för att stirra sig hemåt. Det var bara en helt vanlig dag. Jag åkte spårvagn. Kom hem och kände för att måla en spårvagn.

Den här bilden ritade jag av från tidningen National Geographic från 1982, när jag och min pojkvän hade suttit på sjukhuset i ca åtta timmar. På grund av hans ansiktsförlamning. Jag vet inte vad artikeln handlade om, men det var ett barn som var soldat. Miserabel artikel, miserabel dag. Finns olika dimensioner av misär. När den inte är fullkomlig kan det fortfarande födas något ur den, uppenbarligen.

Ett ansikte. Detta är ett ansikte bland tusen andra ansikten jag målar. Hade inte spelat någon roll om jag tog detta eller något helt annat. Förutom att detta har ett uttryck. Det vill något, det har något, det finns något, det lever något i uttrycket. Så kanske var det därför jag tog det.


Tar man bort ytan ser det inte ut att finnas något under. Det är stelt och uttryckslöst. Håller strukturen ihop ansiktet eller håller det på att förfalla. Vet inte. Men former har kunnat ta plats med hjälp av struktur. Om former kan bildas måste det finnas något under.

Jag valde just de här fem bilderna på grund utav att jag tycker om de mest. Mönsterbilden får symbolisera den första delen av min bok. Spårvagnsbilden får symbolisera den andra delen i min bok, då något släppte. Jag var ur regler och bestämmelser. Krigsbarnet väckte känslor som fanns kvar en stund. Uttrycksansiktet ville något. Trådansiktet är jag inte klar med.

V.3 Gränser-reflektion

Gränsboken. Den har man fått ett speciellt förhållande till. Denna gränsboksbild använde jag första gången i min blogg i september och det var mitt första blogg inlägg. Detta är definitivt inte mitt sista blogg inlägg, men det är dags att knyta ihop säcken för gränsboken.

Vi ska välja ut fem stycken bilder från hela boken. Svår sak att göra. Mina tankar från början när det gällde gränser, var att sätta upp regler för sig själv som gjorde att uttrycket blev tvunget att begränsa sig självt. Min önskan från början var att slå ett stort hål igenom hela boken. Fick lite olika idéer om hur jag kunde gå till väga, men jag kände att om det inte skulle bli ett perfekt hål så fick jag strunta i det. Jag var ivrig att sätta igång också.

Så istället för ett hål så fick det bli en röd pärla istället, som jag satte i mitten av varje sida. Först hade jag tänkt att jag var tvungen att förhålla mig till den i varje bild. Men den tanken sprack redan på första bilden, så det fick vara. Den är bara där, som en röd tråd genom hela boken, som Katti uttryckte det.

De här tankarna präglade min första del av boken. Jag hade många sidor kvar efter att vi hade lämnat in den och fått kommentarer om den. Efteråt så hände två saker. Jag vågade teckna. jag vågade att lita på mig själv och mitt uttryck. Har aldrig haft problem med det innan, men den här gränsboken hade på något sätt fått mig att börja tvivla och jag kände mig vilsen i mina tankar.

Den andra saken var att min pojkvän råkade ut för en förlamning i halva ansiktet. Viruset efter en förkylning hade satt sig på nerverna. Det har gått en och en halv vecka och förlamningen är fortfarande kvar. Detta har naturligtvis påverkat honom väldigt mycket, som i sin tur påverkar mig. Det naturligaste var att börja att teckna och måla ner sina känslor om det. Är man ytlig när man säger att utseende spelar roll? När ytan inte spelar någon roll alls utan är helt stilla så begränsas förståelsen för varandra. Man pratar mer med ansiktet än med ord. Jag hade många sidor kvar i min bok när detta hände och jag fyllde upp de.