Förvirrad. Arg. Frustrerad. Förvirrad. Arg. Frustrerad. Det är ungefär de orden som snurrar omkring i mitt huvud och i min kropp just nu. Jag är åter igen sen med bloggen. Det stressar. Man måste skriva ner reflektion under processens gång. Fy fan! Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte ha med den här processen att göra. Jag vill hoppa av och inte försöka.
Ok. men nu kan jag inte göra det. Så varför är det så jävla jobbigt? Jag vet inte. Jag tror att det handlar om att jag verkligen ska upptäcka att jag inte kan måla. Att jag inte behärskar att få ut mina känslor i form och färg. Att sättet jag målar på är för banalt. För simpelt. För tråkigt. Inte för betraktaren utan för mig själv.
Min konflikt som jag ska gestalta är mitt måleri. Mitt förhållande till måleri. Konflikterna som jag har inom mig själv. Den sidan hos mig som vill bli lärare och den andra sidan som bara vill hålla på med mitt skapande. Den sidan som vill hålla på med måleriet har också gjort sig en konstig illusion om hur mycket den gör. Jag tecknar alltid i tusch. Det är alltid bara skisser som är tänkta att bli oljemålningar. Problemet är bara att det blir de inte. Därför krävs det att jag utmanar mig själv för att se om jag behärskar det. Konflikten är min bild av vad jag gör och hur det egentligen är. En annan konflikt som handlar om måleriet är hur mycket jag tror på mig själv som en lärare. Att använda bilden som ett kommunikationsmedel svar JA, men att använda mina kunskaper till elever som ska lära sig tekniker svar NEJ. Hur mycket är jag skyldig att lära mig?
Jag ville därför utmana mig till max att verkligen sätta mig in i oljans värld. Dels för att skaffa mig så mycket teknisk kunskap som jag bara hinner på fem veckor och dels för att verkligen se åt vilket håll som jag bär hän när jag pressar mig själv i dessa veckor.
Såg fram emot att bara stå och måla. Så fruktansvärt naivt. Det är så jobbigt. Jag vill inte misslyckas. Vad ska jag göra då? Nu har vi handledning imorgon. Kanske känns det bättre. Kanske inte. Herre gud jag har nog aldrig varit så splittrad. Brukar verkligen tycka att det är roligt och fridfullt att måla. Det kan vara att målningen är för stor. Och att jag inte vet vad jag ska göra med all yta. Men jag tror att det handlar om att jag tycker att det är viktigt att mina känslor syns. Det är kanske det jag ska klura på. Hur jag exakt får fram det som jag vill ska synas. Men vad vill jag ska synas? Ska jag bara ta en känsla eller en mening och ge mig på att gestalta det. Eller ska jag gestalta den här frustrationen som jag har nu? Tåls att tänkas på. Jag är ju inne på att gestalta det i en form av olika händelser på samma tavla. Typ som en serie. Så det är så jag har börjat. Jag ska tänka över mina förvirrade tankar och lyfta dem imorgon på handledningen. Tack och lov för basgrupp och lärare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner igen mig i det du beskriver, frustrationen äter ungefär upp mig just nu! Tycker att du är modig som vågar dig på den där gigantiska ytan bara sådär, och vad jag kunde se sist så såg det mycket spännande ut! Inte alls simpelt, tvärtom! Häftigt. Sen hur det känns för dig är ju det viktiga, men jag tycker i alla fall att du är häftig som gör det. :)
det är helt normalt att vara förvirrad. jag är tokförvirrad. dina tavlor kommer att bli grymma hur du än gör. låt det ta sin tid. se imorgon!
Frustration Z är du inte ensam om att känna. Likaså förvirring, den finns där den också. Jag gillar din idé, jag är mycket nyfiken på vart processen kommer att leda dig och dina händer. Du skapar nåt så fantastiskt bra Z. Keep up the good work!
/J
Klrt du är förrvirrad nu...det är mening, tror jag. Det jag sätt av det du målat tycker jag är grymt. Att du tar plats med dina tavlar är starkt jobbat...DU kommer att ta dig ur detta stadiet eller inte..låte det bero och jobba på..Vi ska ju inte ha lust bara jobba..
Skicka en kommentar