V. 3 Fem bilder-reflektion

Det här är den första bilden i gränsboken. Det var då jag lekte med mönster och former, när jag satte upp regler för mig själv som jag var tvungen att följa. Jag hittade den här bilden i en fototidning och har länge undrat vad den ska användas till. Har alltid tyckt om den. Rörelse med ro. När vi fick gränsboken klistrade jag in den och min första röda pärla. Hela bilden uppfylls av gränser så den behöver man kanske inte säga så mycket mer om. Men när jag hade klistrat in den så krävde den vita ytan något mer av mig, och eftersom det redan fanns ett mönster i min urklippta bild så var jag helt enkelt tvungen att följa bildens regler.

Den här bilden ritade jag när jag kom hem från en helt vanlig dag. Inget speciellt alls. Det var inte så att jag blev mer irriterad just den dagen för att folk trängde sig på spårvagnen innan jag hade hunnit att gå av. Eller att folk spelade extra hög musik ur sina mobiltelefoner med taskiga högtalare. Eller att barnen skrek mer än vanligt och hoppade runt med leriga skor på sätena och kladdade lite snor på fönsterna. Det var inte ens en med stinkande andedräkt som kom fram till mig och ångade ut en det ena och en det andra när man precis har fäst sin spårvagnsblick ut genom fönstret för att stirra sig hemåt. Det var bara en helt vanlig dag. Jag åkte spårvagn. Kom hem och kände för att måla en spårvagn.

Den här bilden ritade jag av från tidningen National Geographic från 1982, när jag och min pojkvän hade suttit på sjukhuset i ca åtta timmar. På grund av hans ansiktsförlamning. Jag vet inte vad artikeln handlade om, men det var ett barn som var soldat. Miserabel artikel, miserabel dag. Finns olika dimensioner av misär. När den inte är fullkomlig kan det fortfarande födas något ur den, uppenbarligen.

Ett ansikte. Detta är ett ansikte bland tusen andra ansikten jag målar. Hade inte spelat någon roll om jag tog detta eller något helt annat. Förutom att detta har ett uttryck. Det vill något, det har något, det finns något, det lever något i uttrycket. Så kanske var det därför jag tog det.


Tar man bort ytan ser det inte ut att finnas något under. Det är stelt och uttryckslöst. Håller strukturen ihop ansiktet eller håller det på att förfalla. Vet inte. Men former har kunnat ta plats med hjälp av struktur. Om former kan bildas måste det finnas något under.

Jag valde just de här fem bilderna på grund utav att jag tycker om de mest. Mönsterbilden får symbolisera den första delen av min bok. Spårvagnsbilden får symbolisera den andra delen i min bok, då något släppte. Jag var ur regler och bestämmelser. Krigsbarnet väckte känslor som fanns kvar en stund. Uttrycksansiktet ville något. Trådansiktet är jag inte klar med.